Bushballader vid floden

Vad en bushballad är

En bushballad, bushsång eller bushdikt är en stil inom poesi och folkmusik om livet, människorna och landskapet i den australiska bushen. Den använder ett enkelt rimsmönster för att berätta en historia, ofta en om action och äventyr, på ett färgstarkt, vardagligt och mycket australiskt språk. Tonen spänner från komisk till sorgsen. Ämnena är hämtade från outbackens liv: boskapsdrivning och fårklippning, torka och översvämningar, bushrangers, kringvandrande arbetare, klyftan mellan stad och land, och mötet mellan ursprungsbefolkning och australier av europeisk härkomst.

Var den kommer ifrån

Traditionen började med de folkvisor som brittiska och irländska straffångar och nybyggare hade med sig, många fördes vidare genom gehör snarare än i tryck. Under de följande decennierna växte den till en egen stil och nådde sin bredaste publik i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då tidskrifter som The Bulletin använde bushpoesi för att hylla kamratskap och den lilla människan. Boskapsskötare, kreatursskötare och fårklippare var dess hjältar, och många av dess mest kända visor handlar om dem.

Lawson, Paterson och en visa från Queensland

Henry Lawson och Banjo Paterson är de författare som främst förknippas med formen, och båda räknas bland jättarna i australisk litteratur. Paterson skrev texten till Waltzing Matilda 1895, och visan är bland de mest berömda bushballaderna av alla; Winton, en annan stad i Central West Queensland, har ett museum tillägnat den, Waltzing Matilda Centre. Patersons samling Old Bush Songs bidrog också till att föra en tradition som mest levt genom gehör över till tryck.

Var den lever nu

Bushballader är mindre populära än de en gång var, men traditionen har inte försvunnit. Klubbar och festivaler för bushpoesi träffas runt om i landet, och stilen lever vidare i australisk countrymusik, som under 1900-talet blandade den med amerikansk country, rock and roll och andra influenser. En artist på en middag i outbacken som blandar en berättelse, en komisk dikt och en visa med refräng arbetar rakt inom den traditionen.

Vad du kan förvänta dig vid middagen

Fast anställda artister intar flodscenen efter måltiden med outbackvisor och berättelser. Arrangören väljer vilka som uppträder och programmet ändras, så den här guiden namnger inte artister eller lovar några visor. Det du kan räkna med är stilen: berättelser som framförs lika mycket för skratt som för historia, visor om landet och människorna som brukade det, och en publik vid borden under öppen himmel. Om du uppskattar en recitation lika mycket som en melodi har du hamnat rätt.

Läs nästa: Outback-middagsshow: värt det?

Lyssna efter temana

Du behöver inte kunna de gamla visorna för att njuta av kvällen, men några teman är värda att lyssna efter, eftersom de dyker upp gång på gång i bushpoesin. Boskapsdrivning, den långa vandringen med nötkreatur tvärs över landet, är det klassiska ämnet, och Longreach självt växte fram längs kreaturslederna. Översvämningar och torka följer tätt efter, och i en stad vid en flod som kan vara en kedja av billabongs ena året och kilometerbred nästa är de inte abstrakta. Sedan är det gapet mellan stad och bush, vanligtvis spelat för skratt, där bushmannen får sista ordet.

Vem detta inte är för

Om du vill ha en konsert med en namngiven artist, ett tryckt program eller en fullständig teaterproduktion är det inte den här kvällen. Det är en liten utomhusscen vid en middag, med en eller flera fast anställda artister och en publik som just har ätit. Besökare som söker något mer iscensatt kan titta på kvällen med hjulångaren, som bjuder på bushpoesi och en ljus- och ljudshow på flodbanken, eller helt enkelt njuta av scenen här för vad den är.